NATALIA

Here we go again. Jag säger bara -biiiiiiiiip- just nu. Varför? Jo sörrni, jag måste flytta. Igen.

När jag flyttade hit kändes allt så bra, en fresh start. Slut med allt kringflängande och äntligen stanna nånstans. Men redan första dagen här kläcker min hyresvärd att "vi ska lägga ut huset för försäljning", men säger ändå att de kommer ta minst ett halvår så du behöver inte oroa dig. För de första; jag hade aldrig tagit detta stället om jag visste att jag skulle behöva flytta ditekt, de va liksom inte min tanke. Men aja, whatever, nu tar vi de som de kommer tänker jag och kör på. Så kommer denna helgen. 2 månader har jag bott här, exakt, och nu har de fått sålt huset och jag måste ut. Inom en månad. Jippie! ja är så himla bra alltså, tycker ni inte? Jag tar världens all olycka och lägger på mina axlar, för att ni ska få slippa. Jädra helgon är vad jag är.

Så nu är jag alltså igång och letar igen. Inte det roligaste kan jag meddela. Men vi kör på, försöker hålla modet uppe även om det är fett jobbigt. Det som är mest pain är att det är i Uppsala jag befinner mig. O här finns absolut NOLL lägenheter! Brist så in i norden. Sist jag letade, efter nyår när jag flyttade från Växjö, tog det mig nästan 3 månader att hitta nåt här, o då hade jag verkligen tur också! Nu ska jag alltså fixa detta igen, på ungefär 3 veckor. Grattis! Tack tack. Allt jag hittat änsålänge är bara studenter som hyr ut sina studentrum, men bara under sommaren, sen komemr dom ju tillbaka för att plugga. Vart inne o kollat på jag vet inte hur många bostadsförmedlingar och studentbostädessidor men det är runt 400 intresseanmälingar på varenda lägenhet. Woho, lycka till liksom.

Så enda alternativet jag har just nu, är att helt enkelt ta nån som hyr ut över sommaren bara, och så får jag fortsätta leta under tiden. Ringde på en lägenhet förut, som jag ska o kolla på efter jobbet ikväll. En rätt stor etta ute i Gottsunda, där jag jobbar. Inte världens roligaste område direkt, men jag får väl fixa de som allt annat. Helt enkelt hålla mig inne på kvällarna :S .. Denna lägenhet är redan möblerad (såklart, varför skulle amn flytta ut alla sina grejer för 3 månaders uthyrning?) så då blir isåfall nästa problem att hitta nånstans att lagra mina möbler såänge. Ååååh, blir tokig! Så mycket att tänka på, får paniiiiik! 1 månad... Fan alltså.

Något jag ofta tänker på är mitt liv. Med risk för att låta lite melodramatisk så kan ni sluta läsa här om ni vill, behöver bara skriva av mig lite känner jag.

Allvar nu. Varför händer allt dåligt de goda människorna? Klyshigt jag vet, men det är ju så. För jag anser migsjälv vara en riktigt god människa. Jag tänker alltid på alla andra före migsjälv, är en god medmänniska, omtänksam och gör allt för alla i min närhet. jag är alldeles för snäll, vilket självklart slåt tillbaka på en ibland. Jag kan inte komma på en anledning till varför allt det här händer mig. Det sägs att allting har en mening och att allt händer av en orsak. Vilken undrar jag då, för jag kan inte minnas nåt bra (bestående bra) som hänt under de senaste 6 åren. Bara skit på skit som avlöser varandra. Det har vart allt med min familj, pappa, benoperationer, hjärtproblem - både psykiska och fysiska - , vänner man förlorat, X antal flyttar av både boende och jobb.. You name it och jag har varit med om det. Jag har bytt adress 7 gånger på 5 år, och bytt stad 4 gånger på 3 år. Händelserikt liv eller hur? Inte så kul som det låter. Visst är det roligt att "resa" och se nya ställen, men man vill ju ha ett hem också. Nånstans där man känenr att man hör hemma och alltid kan återvända till. O det har jag inget. Fram till nyår trodde jag att jag hade det, trodde jag hade hittat "the place" i mitt liv, men skenet bedrar ibland. Och nu har jag hamnat här i Uppsala, som jag faktiskt känner är en riktigt bra plats att vara på. Jag trivs fruktansvärt bra men nu måste jag alltså flytta på mig igen. Det suger pung rent ut sagt.

Dagar som idag saknar jag pappa otroligt mycket. Önskar att han va här, att han fortfarande levde. Att jag kunde gå till honom och be om råd, få ventilera med honom och bolla ideér, och få tröst och höra att allt ordnar sig. Ord som många säger men som bara en pappa kan få en att känna riktig trygghet i. Nåt man verkligen tror på, förstår ni vad jag menar? Blir så avundsjuk på mina kompisar när dom pratar med sina föräldrar. Önskar att jag också hade det så. Att jag också var så nära min familj och att jag hade en mamma som ringde mig för att fråga hur jag mår, bara sådär spontant och utan någon egentlig anledning. Önskar att jag fick känna den där närheten och den där kärleken som de gör. Få veta att vad som än händer och vad man än gör, så finns det alltid nångn bakom en. Någon som bara ringde för att säga att "Jag älskar dig, vet du det? Jag är stolt över dig min dotter."Skulle kunna döda för att få höra de orden.. Men jag får nöja mig med att höra de orden i mina drömmar. Drömmer om pappa varje natt, och även om det väldigt ofta är mardrömmar  är det en tröst att han är där. Bara få se honom, om än när jag sover, är underbart. Min papi.

People keeps telling me how strong I am - jag undrar var dom får det från. Bara för att jag överlever det ena och det andra och alltid klarar mig ur de situationer jag hamnar i, gör mig inte till stark. Jag har snarare känt mig feg om jag ska vara ärlig. Många gånger har det känts som om jag flyr från det jobbiga. Allt förmånga gånger har jag flyttat bara för att det kändes enklare än att ta tag i problemen. o deta ska alltså göra mig till stark? Håller inte riktigt med. det värsta är att jag är så medveten om det själv, och jag blir arg på migsjälv för att jag inte gör nåt åt saken. Återigen - jag är inte så stark att jag kan göra det. Inte ens stark nog att jag kan ta tag i mig själv och get a grip! Nu låter detta kanske deppigt, men jag är inte deppig alls. Just nu är jag väldigt glad och känner sån frid i många delar av mitt liv, men den här lilla käftsmällen blev lite för mycket bara. Därför jag måste ventilera och vädra ut här. Om ni förstår.

Så, vad händer nu då? Först och främst ska jag alltså hitta nåt ställe att bo på över sommaren, annat går inte att få tag i. Sen blir det till att leta fibrilt och va på som en igel om detta ska gå. och jag är fast besluten att det ska gå också. Har man kommit såhärlångt ska man väl inte ge upp. Jag är ett levande bevis på att allt går, one way or another.

Jobbet går iallafall jättebra nu. Trivs mer och mer hos barnen, även om det är väldigt psykiskt påfrestande fortfarande, men det tror jag aldrig man kommer ifrån. Jag kommer jobba som en galning hela sommaren, med start nu. I hela maj är jag ledig en enda he´lg, sen jobbar jag alla andra dagar. Kommer ta emot mot slutet men det är bara att härda. Vad gör man inte för att överleva. Min arbetsmoral och entusiasm är just nu på topp och jag vill inte missa en dag nu! Även om jag älskar att jobba och helst av allt vill jobba, så längtar jag ändå till hösten och hoppas så mycket på att jag komemr in på universitetet. Känns helt rätt att plugga nu och har inte känt så någonsin. Har längat efter plugg länge men aldrig har det känts så påtagande som nu. Det är verkligen det jag ska göra i höst och några år framöver. Det känns så tryggt på nåt sätt. Och jag tror att jag verkligen behöver det för att komma upp på rätt bana igen helt, få ut o träffa människor som delar samma intressen. Behöver fler människor i  mitt liv, för ibland känns det väldigt ensamt även om jag har mina finaste tjejer häruppe hos mig. Mm, de känns bra, det är vad jag vill.

Det finns så sjukt mycket mer som jag skulle behöva få ur mig, men det får bli vid ett senare tillfälle, pallar inte skriva mer nu.

Dagens bilder ska ni iaf få :)


You just gotta love the tan, haha.. läskigt när man ser hur blek man va innan!

Hej sålänge.

Everybody´s Changing - Taio Cruz