NATALIA

Yiruma - River Flows In You


Till min pappa.

Olidligt vacker komposition - min absoluta favorit när det gäller instrumental musik. Känslan är obetalbar, överväldigande. Bara lyssna, ta in och betrakta berättelsen bakom Yirumas fantastiska fingefärdighet på pianot. Det går verkligen inte att beskriva. Lägg dig ner, starta musiken och njut bara. Bara gör det så förstår du vad jag menar. Helt underbart..

Ligger i sängen och verkligen tar in musiken. Den här låten får mig att tänka så mycket på pappa. Fan va jag saknar pappa!! Vill ha honom här. Det som är jobbigast med det hela är att jag har glömt så mycket om honom. hur kan jag göra det? hur kan jag glömma min egen pappa! Självklart har jag inte glömt HONOM, men jag har glömt så många minnen... det är hemskt... Jag har bara några få, men riktigt starka minnen kvar, som jag aldrig komemr glömma. Sen att man får vissa flashbacks ibland, men inget jag verkligen kan komma ihåg riktigt ordentligt..

Jag kommer ihåg när jag var 11 kanske. Jag, pappa, farmor och farfar åkte upp till vår sommarstuga i Jakobsdal utanför Arvika. Vi satt ute och fikade i solen. Pappa och farfar hade precis klippt klart den stora gräsmattan, som de alltid gjorde när vi kom dit upp, det växte ju så fort där. Jag kommer ihåg att jag och pappa alltid spelade bocchia - ett boule-liknande spel där man skulle kasta färgade bollar och komma närmast en liten kula. Pappa vann alltid, men just denna dagen vann jag. Jag var så glad och vi busade och härjade. Sen la vi oss i hängmattan, jag och min pappa. Kommer ihåg att vi senare vid solnedgången gick upp till vårt tjärn och tog ett kvällsdopp allihop..


1) Jag vinner över pappa i bocchia :)
2)Fina pappa och lilla samuel som leker prinsessa ;)

Kommer ihåg när jag fyllde... kan de vart 6 år kanske? Jag fick en knallrosa cykelhjälm i födelsedagspresent av mamma och pappa. Direkt tog jag cykeln ner till Karlbergsplan och cyklade hjärnet. Cirka 5 minuter efter jag kommit dit, föll jag och slog i huvudet. Hjärlmen splittrades i tusen bitar och jag var så ledsen för att min nya hjälm gått sönder. Då tänkte man inte direkt på vilket tur det var att jag fick hjälmen just den dagen, annars had det vart mina hjärna som låg på backen. Jag sprang hem och grät med hjälmbitarna i händerna och fickorna. Fick sitta i pappas knä och han tröstade mig, fast han skrattade. jag fick en ny hjälm dagen efter, en likadan, rosa.


skratta inte, ja vet att ja ser helt retarded ut!

Jag kommer ihåg, tro det eller ej, när jag var 4 år och mamma och pappa hade köpt en ny bil. En knallorange volvo. Riktigt ful. Kommer ihåg att mamma och pappa hade besök av Mia och Jonas, och jag och deras son Christian lekte på övervåningen. Vi gick in i bastun och hittade några intressanta stenar (som ligger på det uråldriga aggregatet). vad gör vi med dom? Jo, lilla Sofia tar dom stora tunga stenarna och kastar ut genom bastufönstret. Rakt ner på vår nya bil som står så fint parkerad framför fikabordet där alla sitter. Oj va jag kommer ihåg deras miner. Helt stumma. Efter det är allt en blackout ;) Själv tycker jag att jag gjorde dom en tjänst då bilen var ruskigt ful. Seriöst, orange? Men jah, de va väl normalt 1991.

Jag minns när vi alla barn (mathias, jag, sara, emma, jacob och adam) skulle åka till farmor coh farfar för att hämta nåt. Jag har för mig att det var påsk, men jag är inte helt säker. Vi masade in oss i vår lilla minibuss och pappa körde till farmor och farfar. Utanför deras hus är det en lång backe där pappa parkerar. En lätt sluttning där vi står, och sedan komemr en lång brant backe. han går in för att hämta nåt. Jacob, då ca 4-5 år skulle jag tro, tar tag i handbromsen och lyckas få upp den! Bilen börjar rulla ner för backen och alla skriker och har panik! Komer ihåg att Mathias i ren panik får upp sidodörren och hoppar ur på gräset. Vi andra sitter ju kvar med våra bälten kvar. Nästan längst ner i backen, öppnas förardörren och in hoppar en man och drar i handbromsen. Då var vi kanske 10 meter från att krasha in i ett hus i slutet av backen. Änglavakt? hade just vart en snygg story i tidningen "6 syskon omkom i bilolycka"... Usch. Komemr verkligen ihåg paniken. Skräck. och pappas ansikte sen när han insåg vad som hände och kom springande.. Vi har den där mannen, den okända mannen, att tacka för våra liv idag.


Älskade pappa och farmor! ♥

Det absolut sista minnet jag har av pappa, är inte glatt. Vi hade ingen kontakt efter allt som hände mellan familjen och mig. han var ju inte frisk helelr, så han kunde inte göra så mycket. vet egentligen inte vad jag begärde helelr, jag är bara arg på migsjälv att jag inte tänkte när han kom in i butiken. Jag jobbade på Choko La Thé en dag, och mitt i kundhavet såg jag min pappa utanför skyltfönstret. Jag var så arg på hela situationen just då att jag sa till Marianne, min chef och pappas förra kollega från länsförsäkringar, att jag går ner på lagret jag vill inte träffa pappa. jag grät och var så arg, fattade inte hur kan kunde komma in till mitt jobb och bråka när jag har massa kunder. vart är respekten underar jag. jag gick ner och hörde hur pappa pratade med marianne där uppe. Sen kom pappa ner till lagret där jag var och jag grät som bara den och skrek åt honom att gå att lämna mig ifred. Åh fan va ja gråter nu när ja skriver detta, sjukt jobbiga minnen. Han sa åt mig att sofia du kan väl komma hem.. o om du inte vill det så kan jag hjälpa dig att hitta en egen lägenhet om du vill, låt mig få hjälpa dig. Jag vägrade prata och var jättearg. jag sa att låt mig vara, det är erat fel ni kan inte ta tillbaka det här! det är ni som valt att det blivit såhär, jag tänker inte komma hem! pappa började gråta, han gav mig en motvillig kram och sen gick han. detta var sista gången jag såg pappa.. Hade jag vetat det hade jag aldrig släppt taget om honom!

några veckor senare var det min student. jag åkte tidigt på morgonen iväg för vår champagnefrukost med klassen. När jag kom hem (då bodde jag med mitt ex familj), sa philips(mitt ex) mamma att pappa hade varit där precis efter jag åkt. han ville fira min student och ge mig blommor. han hade lämnat av blommor till mig med ett kort där det stod grattis till studenten min älskade dotter - kram från pappa och mamma. Philips mamma hade frågat pappa varför det stod att blommorna var från mamma, när det så uppenbart endast var från honom. han var den enda som kom. han sa till henne att ja men.. hon är min fru och vi är sofias familj, det måste vara från oss alla, med tårar i ögonen. Dom hade ett långt samtal och han berättade allt vad som hänt och det gjorde även philips mamma. pappa hade ingen aning om vissa saker som hänt, så nu förstod han min reaktion mot honom i butiken. han fattade inte hur allt detta gått till..

3 månader senare, på emelies 19årsfest, får jag ett samtal från farmor som säger att pappa gått bort.. mitt livs värsta dag. Flashbacks. jag och philip åkte därifrån och i paniken la vi i drive istälelt för backen och körde in i emelies ladugårdsdörr. bra gjort.

efter detta hände det mycket, men det orkar jag inte ta upp nu. detta var jobbigare än jag trodde. Tänkte skriva av mig lite och berätta lite fina minnen om min pappa, men det blev visst inte så muntert.

Jag önskar så mycket att saker och ting hade gjorts annorlunda. Kan inte förstå hur jag tänkte ibland, att jag kunde vara så arg. Visst hade jag all rätt till det, men ändå. Det roliga är att i hela gymnasiet gick jag och gömde detta. Inte en kotte visste vad som pågick bakom mitt leende, förutom mina närmaste. Snacket gick i stan och folk "antog" vad som hänt och i en sån liten stad blir rykten vardagsmat. Ingen trodde mig, inte ens mina egna syskon, vet inte ens om dom vet hela sanningen än idag. Många tror verkligen att det var mitt val, allt som hände, men dom vet inte den bakomliggande historien. att det inte var mitt val någonstans. Folk har så lätt att döma och svårt att öppna upp sitt hjärta och lyssna och vara mottaglig för sanningen. att det alltid finns två sidor av en story.

blir väldigt ledsen när jag tänker på allt det här. Blir så ledsen av alla minnen. Men jag är glad idag att jag kommit så långt på egen hand, och att jag kunnat svälja min stolthet och vara den bättre människan i hela det här. Jag har förlåtit stora delar av det här, trots att det egentligen inte ens ligger hos mig. Bollen har aldrig legat hos mig, allt jag någonsin velat ha är ett förlåt och en förklaring. Men det har jag aldrig fått, och komemr aldrig få heller tror jag. Men nu är det som det är och jag har accepterat det ocgh gått vidare. Äntligen har jag börjat få bra kontakt med mina syskon igen vilket jag är otroligt tacksam för. Att gå från en familj på 12 pers till bara jag över en natt, är inte speciellt roligt.

Ok, helt plötsligt blev detta en väldigt tårfylld och jobbig dag. Kommer gå och tänka på det här hela dagen, beskylla migsjälv som jag alltid gör. Det är en fas som jag fortfarande inte kommit över, som hållt på i 4 år nu. de känns som allt är mitt fel. Jag vet att det inte är det, men ändå. känns förjävligt rent ut sagt.

Ah vilket inlägg, kramp i fingrarna, ömma och svullna ögon av salta tårar, ont i ryggen efter en väldigt dålig sittande position. Men det behövde komma ut kände jag. om ni orkade läsa allt, ger jag er en applåd.




Älskar dig pappa, och skulle offra mitt liv för att få dig tillbaka!! ♥