Alone
Har inte haft en bra natt kan jag lova. Sovit kanske 2 timmar totalt. Legat o tänkt och gråtit och gråtit och gråtit och lite till.. Vad är det för fel på mig?
Igår bara sjönk allt in och jag förstod äntligen vad som egentligen händer. Har aldrig någonsin känt mig så ensam som nu. Känns som ingen vill veta av mig verkligen. Allt jag gör är fel. Jag stöter på nåt sätt bort människor jag bryr mig så mycket om..
Den senaste månaden har verkligen inte varit lätt. Jag har försökt tänka bort allt dåligt och försökt må bra, försökt se framåt och göra det bästa av situationen, men det går verkligen inte. Jag förstår inte varför allt jämt händer mig? ALLTID!
Jag tycker att jag varit med om tillräckligt! Sen den dag jag blev utkastad hemifrån, ca 5 år sedan, så har jag fått klara mig själv. Jag har tagit motgång efter motgång och klarat av det, tro det eller ej. Men nu får det faktiskt räcka. Jag orkar inte mer. Alla säger hela tiden "Sofia du är sååå stark, du är den starkaste person jag känner!" men jag fattar inte hur ni kan se det så? Jag är inte stark. Jag är svag! Jag kanske var stark en gång, men alla människor har en gräns, även jag. Jag känner bara att varför stå ut med ett liv utan lycka? Jag trodde jag var det, elelr jag var faktiskt det, men som vanligt togs det ifrån mig. Gång efter gång.
Jag vet inte om jag klarar mig ur det här. O alla ni som nu sitter o tänker kommentera att" det är klart du gör, du kommer klara det, de känns bara så här i början men de komemr bli bra" - det kommer inte bli bra! Jag mår förjävligt! Vill bara bort bort BORT från det här stället, klarar inte att vara här! Jag orkar fatiskt inte.. helt seriöst.. Jag orkar inte ligga och gråta hela nätterna, elelr så fort jag tänker en tanke. Jag skulle nog göra många en stor tjänst om jag bara försvann. Så skulle ni slippa tycka synd om mig.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har inget hem nånstans på denna jord. Jag skulle bara kunna ligga här hemma och tyna bort utan att någon märkte det. Jo, jobbet kanske i form av min frånvaro. Men ingen annan. Ursäkta att detta inlägget blev väldigt nedstämt, men jag måste få ur mig det jag känner just nu.
Jag känner inte igen migsjälv nuförtiden. Förr va jag så himla glad och utåt o social men det har nästan försvunnit helt. Jag vet inte vad som händer med mig. Känner mig så fruktansvärt ensam så de finns inte. Känns som mina vänner bara försvinner, att jag stöter bort er på nåt sätt. De få fina vänner jag har finns inte nånstans i närheten av där jag är. De människor jag lärt känna som jag verkligen tycker om och som faktiskt får mig på bättre tankar, som får mig att le av blotta tanken, verkar inte orka med mig.. Så vad är det för fel på mig? Hur kunde det gå såhär? Varför kan inte jag få vara glad och lycklig som alla andra i denna värld? Jag kanske inte hr hemma här helt enkelt, jag kanske borde vara i en annan värld.
____________________________________________________
I turn my head to the east I dont see nobody by my side
I turn my head to the west still nobody in sight
So I turn my head to the north, swallow that pill that they call pride
Ohh I've been travelin on this road too long
Just trying to find my way back home
The old me is dead and gone, dead and gone..
Hej Fia. Jag vet att vi inte är så nära och känner varandra så väl, men jag vill ändå försöka vara en tröst och samtidigt låta dig veta att jag finns här för dig. Jag gillar dig verkligen som person, vän och arbetskamrat, så om du vill kan du ge mig en chans att "orka" med dig :) Det jag tidigare sagt till dig var endast baserat på din break-up, jag visste inte att det låg mer bakom.
Tro det eller ej, men dina tankar har en gång i tiden varit mina tankar, mer eller mindre. Det var en sjuk deja vu känsla att läsa ditt inlägg. Allt jag kan säga är att det blir bättre, men kanske inte så bra som det en gång var och som du vill att det ska vara. Det tog mig många år att "komma tillbaks" efter en händelse kantad av svek, och fortfarande har jag en lång väg kvar. Men ärligt talat så tror jag inte att jag kommer att nå hela vägen fram. Jag har liksom vant mig vid min lilla bubbla. Visst vill jag vara mer social och lära känna nya människor, ha en stor vänskapskrets igen, men det är som om jag inte kan vara den personen längre. Det har kanske gått för lång tid. Tyvärr så har jag nog accepterat detta fast jag hatar det. Jag vet inte riktigt vad nästa steg ska vara.
Därför vill jag här på något sätt typ varna dig för är att inte falla in i en alltför osocial vardag, det är så sjukt svårt att komma tillbaks till sitt vanliga sociala jag. Jag tror starkt på att du ska fortsätta skriva av dig. Tänk inte bort det tråkiga utan ta tag i det, försök att hantera det, bearbeta det. MEN fokusera på det positiva. Skriv brev till dina vänner och förklara hur du fungerar just nu, det kanske får dem att förstå och kämpa emot dina försök att stöta bort dem. Fortsätt gråta, det hjälpte mig i alla fall. Det är som en urladdning, vilket är så skönt ibland. Musik hjälper också en hel del. Men vad du än gör "försvinn" inte, fortsätt kämpa och försök ta kontroll över ditt liv.
Se till så endast du kan styra din framtid och din lycka, men låt andra vara en del av det. Vad jag menar med detta är att inte låta en kille (eller vänner) avgöra om du är lycklig eller inte, låt inte någon annan ansvara för att ge ditt liv en mening. Det är ett stort ansvar att lägga på någon. Det misstaget har jag också tyvärr gjort. Men låt dem som sagt vara en del av det. Detta är sjukt svårt, jag vet, men försök.
Så Fia, kämpa på. Hämta stöd och styrka från dig själv och dina nära och kära. Detta låter också säkert helt sjukt men gör en planering, sätt upp små små delmål du ska uppnå i din väg tillbaka. Jag tycker inte synd om dig, men jag känner med dig. Att tycka synd om någon är som att se den personen som svag, och vad du än tycker så anser jag att du är mer stark än svag. Vi har alla styrkor och svagheter.
Jag kommer att följa dig på avstånd via bloggen. Men jag finns även på nära håll om du orkar och vill. Jag är glad att jag träffat dig och alla de andra på jobbet. Ni ger mig hopp! Tack för att JAG har fått skriva av mig.
Stor kram till dig.
