Break down
2010-02-22 @ 20:19:46
.. Äntligen hemma från jobbet. Vart en lång dag med en hel del att göra (läs: inventera) men har även varit en lång dag rent psykiskt.
Jag skrev ju imorse att jag hade vaknat lite på fel sida, och tjeeena om jag gjorde det eller. Jag totalt bröt ihop på jobbet idag. Fick sån panik och ångest! Väldigt oproffsigt av mig, för jag själv avskyr när folk tar med sig sina problem till jobbet, det tycker jag man kan lämna hemma. Men de gick bara inte idag.
Hade vart på lunch och skulle ut i butiken igen för att fortsätta inventera, men då bara kom det. Fick springa bak på lagret igen. Tårarna rann som aldrig förr, seriöst. Måste verkligen varit överfullt där inuti mig.. Jag tror nog att det plötsligt slog mig vad som EGENTLIGEN händer. Blev helt förvirrad. Överväldigad över vad som komma skall, chockad av att jag bara har 6 dagar kvar här i Växjö, hos mina underbara kollegor. Tankar som "är det verkligen rätt det här?" slog mig gång på gång, och jag funderade ärligt över om jag verkligen vill detta. O ja, det vill jag. Men jag trodde nog inte de skulle bli så här jobbigt. Jag har ju flyttat förr, folk har avskytt mig förr, men aldrig har det känts som nu. Kanske för att här av alla ställen har jag verkligen känt mig hemma..
Något som inte direkt gör det hela lättare, är att jag imorse fick beskedet att jag inte fick jobbet på Ur&Penn i Sthlm. Inte det att jag inte platsar (hah!) utan att de var "oroliga" över att jag skulle resa "långt" till jobbet varje dag. Dom såg det som ett hinder, så därflr anställde de en annan tjej som bor i Sthlm. Till detta har jag några invändningar:
1) Det kan ta MINST lika lång tid att resa INOM sthlm som det gör att komma utifrån.
2) varför i tusan ska dom ens bry sig hur JAG tar mig till jobbet. Inte riktigt deras problem så länge jag tar mig dit i tid, right?
3) AVSKYR att dom skötte hela processen så dåligt. Sa att dom skulle ringa upp mig TRE gånger - alla gånger var det jag som ringde! Kommer med dåliga ursäkter som att "jag har varit sjuk" (visst kan man vara sjuk men då kan man överlåta processen till någon annan) - dom måste ju fortfarande rekrytera!, eller "Vi inventerar" - samma sak här, ALLA inventerar och dom måste ju fortfarande rekrytera!. Blir tokig på sånt folk. Ååh!
Jaa, ni kanske förstår att detta bara spädde på min frustration och min ångest imorse. Så nu måste jag alltså ut o söka som fan efter annat jobb, vilket jag inte driekt räknat med. Elelr de har jag ju, jag har ju sökt annat under tiden, men jag var rätt så bombsäker på att få detta.. men men. Nej... ja får väl se..
Det som känns mest jobbigt är att jag inte har nåt att falla tillbaka på, som de flesta andra har. Jag har inte min familj där på samma sätt som andra har, jag har bara mina närmaste vänenr, vilka inte heller är världens rikaste direkt om man skulle få de krystat ekonomiskt. O så mycket annat också. Jag är inte den som ber om hjälp i första taget, avskyr det verkligen. Så därför suger det här lite extra. Det kan ju faktiskt bli så att jag står där om 3 månader och fortfarande inte fått nåt jobb. o det är det som skrämmer mig. Vad gör jag då? Jag vet faktiskt inte..
Ah.. Det har sannerligen varit en lång och krävande dag. Tänker sova ut ordentligt inatt, om jag nu kan sova pga all oro.. Pust... Vilket liv man har...
Jag skrev ju imorse att jag hade vaknat lite på fel sida, och tjeeena om jag gjorde det eller. Jag totalt bröt ihop på jobbet idag. Fick sån panik och ångest! Väldigt oproffsigt av mig, för jag själv avskyr när folk tar med sig sina problem till jobbet, det tycker jag man kan lämna hemma. Men de gick bara inte idag.
Hade vart på lunch och skulle ut i butiken igen för att fortsätta inventera, men då bara kom det. Fick springa bak på lagret igen. Tårarna rann som aldrig förr, seriöst. Måste verkligen varit överfullt där inuti mig.. Jag tror nog att det plötsligt slog mig vad som EGENTLIGEN händer. Blev helt förvirrad. Överväldigad över vad som komma skall, chockad av att jag bara har 6 dagar kvar här i Växjö, hos mina underbara kollegor. Tankar som "är det verkligen rätt det här?" slog mig gång på gång, och jag funderade ärligt över om jag verkligen vill detta. O ja, det vill jag. Men jag trodde nog inte de skulle bli så här jobbigt. Jag har ju flyttat förr, folk har avskytt mig förr, men aldrig har det känts som nu. Kanske för att här av alla ställen har jag verkligen känt mig hemma..
Något som inte direkt gör det hela lättare, är att jag imorse fick beskedet att jag inte fick jobbet på Ur&Penn i Sthlm. Inte det att jag inte platsar (hah!) utan att de var "oroliga" över att jag skulle resa "långt" till jobbet varje dag. Dom såg det som ett hinder, så därflr anställde de en annan tjej som bor i Sthlm. Till detta har jag några invändningar:
1) Det kan ta MINST lika lång tid att resa INOM sthlm som det gör att komma utifrån.
2) varför i tusan ska dom ens bry sig hur JAG tar mig till jobbet. Inte riktigt deras problem så länge jag tar mig dit i tid, right?
3) AVSKYR att dom skötte hela processen så dåligt. Sa att dom skulle ringa upp mig TRE gånger - alla gånger var det jag som ringde! Kommer med dåliga ursäkter som att "jag har varit sjuk" (visst kan man vara sjuk men då kan man överlåta processen till någon annan) - dom måste ju fortfarande rekrytera!, eller "Vi inventerar" - samma sak här, ALLA inventerar och dom måste ju fortfarande rekrytera!. Blir tokig på sånt folk. Ååh!
Jaa, ni kanske förstår att detta bara spädde på min frustration och min ångest imorse. Så nu måste jag alltså ut o söka som fan efter annat jobb, vilket jag inte driekt räknat med. Elelr de har jag ju, jag har ju sökt annat under tiden, men jag var rätt så bombsäker på att få detta.. men men. Nej... ja får väl se..
Det som känns mest jobbigt är att jag inte har nåt att falla tillbaka på, som de flesta andra har. Jag har inte min familj där på samma sätt som andra har, jag har bara mina närmaste vänenr, vilka inte heller är världens rikaste direkt om man skulle få de krystat ekonomiskt. O så mycket annat också. Jag är inte den som ber om hjälp i första taget, avskyr det verkligen. Så därför suger det här lite extra. Det kan ju faktiskt bli så att jag står där om 3 månader och fortfarande inte fått nåt jobb. o det är det som skrämmer mig. Vad gör jag då? Jag vet faktiskt inte..
Ah.. Det har sannerligen varit en lång och krävande dag. Tänker sova ut ordentligt inatt, om jag nu kan sova pga all oro.. Pust... Vilket liv man har...
Kommentarer
